Jag skrev för några månader om just hur språket är en markör, en etikettsmarkör, som på ett tydligt sätt skapar ett vi och ett dom. Den akademiska världen är mästare på att skilja ut “dom där” som inte har rätt språklig bildning. Samtidigt är det i dialog språket uppstår oavsett om det rör sig om ett barns språkutveckling, en svensk ingenjör och en kinesisk dito, en student och den äldre professorn. Utan dialog kan inte språket byggas eller utvecklas.

För fem år sedan var jag på ett dubbel 70 års kalas och där pratade jag med en äldre man som var gjuterimästare. Han hade i hela sitt liv gjutit propellrar. Något som inte bara är teknik utan en ren konstart. Nu hade företaget flyttat verksamheten till Kina och han var där och lärde upp kineser. Jag frågade honom om han jobbade med tolk, väl medveten om hur svårt det är (för er som vill uppleva hur det kan vara se gärna filmen “Lost in translation“).

Han hade inte läst engelska i skolan så den lilla engelska han kunde, hade han lärt sig som vuxen. Han förklarade att det hade tagit ett tag innan han insåg att han skulle gå ner och med tecken, gemensamma ord och kroppsspråk komma i dialog med gjutarna.  Det var omöjligt att via tolk föra ett samtal eftersom tolken inte kunde något som de samtalande kunde och hade kännedom om nämligen bronsgjutningens ädla konst.

Vi kan med språket skapa avstånd eller närma oss varandra. Jag har i princip valt att skriva dom genomgående även i skrift inte för att jag inte kan skilja på de och dem utan för att en överväldigande majoritet som är under 25 och många som är äldre än så inte får till det. För oss som kan skillnaden så gör det ont att läsa.

Skolvåren hade en gästskribent Hugo som går i sjunde klass och som skrivit om att han ansåg inte att skolan var till för medelmåttor som han. Det blev en Twitterstorm om att Skolvåren spökskrev eller i vart fall Hugos mamma spökskrev inlägget för så verserad och artikulerad kunde inte en som går i sjuan vara. Hugo jag är ledsen att jag var för trött för att ge mig in i twitterföldet för jag hade ställt mig på din sida och dragit mitt riddarsvärd av valyrianskt stål, fällt ner visiret och gått ut i strid. I strid för att unga ska bli tagan på allvar.

Jag har, som ni vid det här laget förhoppningsvis vet, ett stort engagemang kring barn och ungdomars görande. Jag vet inte hur många möten mellan barn och ungdomar samt vuxenvärlden jag har varit på där jag efteråt fått höra att det är tur att i vart fall finns dessa ungdomar som var med idag. Jag brukar fråga hur menar du och då utvecklar tjänstemannen, politikern, skolledaren, föreningsföreträdaren osv vad de menar. De svarar att dessa ungdomar vi mött idag ju inte är representativa, för så här kloka, kunniga, pålästa samt artikulerade är inte “vanliga ungdomar”. Varje gång får jag förklara att “jo det är dom faktiskt om man lyssnar på dom”.

Tag en utav dessa ungdomar som jag vet säkert provocerat både lärare, rektorer och många andra vuxna men som enligt mig är både klok, kunnig och tänkande. Jag tänker på Àron Buzas. Lyssna gärna på podcasten med honom.

Vill någon lyssna på kloka och verserade unga så gå in och lyssna på Erik, Nils, Mathivation eller UTOPI ungdomarna. Och för att få insikt i hur en ny generation har ett annat (TV-spelets istället för bokens) perspektiv på tillvaron lyssna på Ian. Och vill få en ung beläst persons syn på skola, livet och Svenska språkets fattigdom jämfört med engelska så lyssna på Linus.