Det är inte barnen som får F, det är samhället

den 23 juni, 2014

Idag har det varit en sån där dag som man önskar att man kunde dra täcket över huvudet och somna om. Dagen ägnas åt det allra mest nödvändiga och åt vila och en lång eftermiddagsmeditation. Där när hjärnan lyckas uppnå viss vila inser jag att Matilda kommer hem och att jag måste åka och handla mat. Jag har ju börjat handla ute i förorten och idag blev det … ja, ni har nog förstått – Friskväderstorget. Jag har försökt komma till ro och somna men jag känner att jag måste berätta vad jag varit med om ikväll.

Där ute i förorten kan jag samtala och låta det få ta den tid jag behöver för att handla. När jag mår som jag mår kan det ta 1-1,5 timme att försöka få ihop det som står på listen i korgen på Kvantum. Jag som när jag är trött har svårt att exekvera får hjälp, tips och möts av samtal och värme på Friskväderstorget. Utanför på torget spelade barnen som jag träffade i helgen fotboll. Jag möter dem med ett “Hej!” och de skiner upp. “Kommer du ihåg oss?!” “Självklart kommer jag ihåg er, jag har till och med bloggat om vår senaste samtal.” Jag går in och handlade och samtalade med personalen. Efter en stund kom några av grabbarna in i butiken och frågade “Är det sant att du skrivit om oss?” “Javisst” “Kan vi få se?”

Vi lånade en dator och så läser vi. Jag scrollade ner texten i mitt eget lästempo. Den ena killen läste lika snabbt som jag, den andra killen bad mig rulla tillbaka. När båda läst så fortsatte samtalet. Hur var det med skolan? “Du måst ha bra betyg som läser så fort” sa jag till killen som läste minst lika snabbt som jag. Nej han berättade att han hade fem F? “Varför?” frågade jag. Han rycket på axlarna och sa “Pappa var inte glad. Men mest var han arg på skolan som inte berättat det tidigare.” Vi pratade om skola och varför man läste olika ämnen. Det samtalet fortsätter jag gärna.

Sen ville de se vad mer jag hade skrivit. Jag har ju skrivit om skjutningarna i Biskopsgården så de läste. Sen sa den ena killen, “Jag såg han, killen som blev skjuten med fyra skott! Jag stod alldeles nära.” Vi pratade om hur det kändes, hur det kändes att vara rädd, vad hade han gjort, hur ambulansen kom och att killen hade klarat sig. Båda killarna hade varit nära en annan gång när några killar kom på moped och sköt i luften nära fotbollsplan. De berättade att de hade tagit fatt på sina yngre syskon och rusat hem.

Jag frågade om de hade pratat med någon om detta? Kanske hade pratat med sina föräldrar? “Nej, jag kan inte berätta det för mina föräldrar för då skulle jag aldrig få gå ut mer” säger kille som på nära håll sett en 7-9 år äldre kille ta emot fyra skott med sin kropp. “Men pratar du med dina kompisar om detta?” undrade jag. Den andra kille fyllde i “Du vet han kom springande och var alldeles röd i ansiktet. Ja, du vet man blir så rädd att man inte vet hur man ska göra.” Och så upprepade han “Så vi letade efter våra syskon och såg till att dom kom hem.”

Där satt jag på huk med två unga killar födda i Sverige, båda födda här och båda mina landsmän. Ibland måste tystnaden få råda en stund. Sen sa jag -“Tack för att ni berättar detta för mig, det är viktigt att man berättar. Tack för att jag får del av ert liv så att jag kan förstå. Hur känns det nu?” Killen som sett en människa bli skjuten säger “Man kan inte sova på flera nätter.” Jag frågar “Sover du nu?” “Jo, man är ute och leker spelar fotboll och blir trött, då kan man sova. Fast kuratorn ska försöka ordna så jag kommer iväg och får se annat, komma bort litet. Hon tror att det kan vara bra för mig nu i sommar.” Så kommer den där tystnaden som är så viktig. Tystnaden som inte är ett hot utan som är gemenskap. Jag tackar ännu en gång för att de berättar för mig om sina liv. Sen frågade jag om det är okej att jag skriver om detta och som du förstår så var det ok.

Grabbarna sprang ut och jag handlade klart på Friskväders Lågpris. Jag och Omar i butiken talade om hans snart en månader gamle son, om kollik, om sömnlösa nätter, ja allt det där som nyblivna förädlar gärna pratar om. När varorna är nerplockade i kassarna får jag hjälp ut i bilen. När vi ställt kassarna i bilen säger jag till Ahmed “Nu ska jag gå bort och säga hej till killarna som spelar boll på torget.” Ryktet om min blogg hade spritt sig och nu ville de att jag skulle vara med och spela litet boll. Ni som känner mig fnissar nog för jag har aldrig spelat fotboll. Men visst några passningar kunde jag väl slå med killarna och tjejerna där på torget. Som alltid när alla vill få uppmärksamhet uppstår lite gruff och jag förklarade att för mig är det inte ok att de bråkar och så berättade jag om vad Matts Johanssonda Matteo hade sagt om Friskväderstorget – “torget där man skjuter kärlek” och “platsen där framtidens ledare och företager finns”. De bad om ursäkt och vi skildes med löfte om att de skulle hålla sams.

För mig är det inte konstigt att en kille på 10-12 år som läser med i en hastighet värdig en vuxen får fem F i betyg även om det för honom och hans pappa är en gåta. Han har stått bredvid när en bara 7-9 år äldre kille blir skjuten och han har sen varit med när beväpnade ynglingar skjuter med skarpa skott i luften ibland en massa barn och ungdomar. Som snart tonåring har han redan valt att prioritera sina syskon före sig själv, han har legat vaken i nätter av rädsla över det hans sett och han har inte vågat berätta hela sanningen för sina förädlar för att skydda dem och för att själv behålla sin frihet. Det är fullt förståligt att det blir svårt att lägga fokus på skolan och skolarbetet under sådana omständigheter. I min värld är till och med fem F en bedrift under sådana omständigheter, en bedrift.

Vi har alla ett ansvar att hjälpa till och ge alla barn i Göteborg en trygg uppväxt. Vi har också alla ett ansvar för att de barn och ungdomar, som upplevt sådant som de flesta av oss bara läser om i tidningsreportage från krigszoner, får se en annan sida av Göteborg och Sverige. Så om ni inte kan göra något annat så ta och sätt er i bilen och åk ut i förorten, handla, heja, samtala, spela litet boll med tjejerna och killarna på torget men framför allt åk ut i förorterna till vår stad och bli bekjuten av kärlek samtidigt som ni möter våra medmänniskor en del är framtidens ledare och företagare.  Jag kommer fortsätta att åka ut och handla i förorten, jag kommer att promenera i förorten och jag kommer när jag orkar åka ut och spela lite boll med killarna och tjejerna som behöver få synas för de fantastiska medmänniskor de är.

Webbsida av MOLLBYRÅN