Vi partar om hedersrelaterat våld, vi pratar om fotbollsvåld, vi pratar om hur strukturer i samhället förtrycker, vi pratar om ansvar och skuld. Vi pratar om han, hon eller de andra som ska bära skulden. Det är deras kultur, förortskulturen, supporterkulturen, romska kulturen, islam, kristna, feminister, män osv. Men det är alltid någon annans fel inte vårat, inte vi som bor här osv.

När det är bråk i en klass och stökigt i en skola så är det barnen med för många diagnoser som borde flyttas på, de som vi identifierar som mobbare, eller så är det för många invandrarbarn osv. När jag gick i skolan så var de barnen som kom ifrån Valda som man skylde på om man bodde på Särö eller var från Kullavik. När det var stökigt i sonens skola så argumenterade föräldrar utan blygsel ”Vi har en sjunkande båt och då måste man slänga någon i sjön.” Någon i det här fallet var en ung man med stora utmaningar i livet. Samma man som när man skulle gå upp i mellanstadiet hade sagt till sin mamma att hans klasskamrat hade sagt till honom att om de kom i samma klass på mellanstadiet så hade hens föräldrar lovat att hen skulle få byta till en friskola. Idag är min son 19 år den unge mannen finns inte mer han blev bara 17 år. Slängde vi honom i sjön och lät honom drunkna. Tja han plaskade i varje fall i vattnet i nästa 7 år innan han sjönk. Så vi kan väl inte ha ett ansvar, … eller?
Igår skrev jag om ordets makt. Varför bryr jag mig? Jag fick en hjärnskakning för 6 år sedan det förändrade mitt liv. Jag är inte ”stålman” längre jag kan inte slåss för den unge mannen – jag gjorde det på föräldramötet och sa det är inte ok. Jag kan inte engagera mig och påverka direkt men jag kan sprida vad jag ser och hur jag ser det. Vi är alla människor av samma kött och blod.

Vi har alla vår del i ansvaret. Idag har vi fått reda på att den unge man som dödade Djurgårdssupportern själv har anmält sig till polisen. Han har erkänt sitt ansvar och kommer att få leva med sin skuld i resten av sitt liv. Hur konstigt det än kan låta så vill jag ge honom ett litet erkännande för att han erkänt. Det gottgör inget, det ersätter inte fyra barns saknad av sin pappa, en makas saknad av sin make, föräldrars saknad av sin son samt supportrars, arbetskamraters och vänners saknad av en vän.

Det har säkert redan haglat dödshot, adjektiv och tankar om smädelser emot gärningsmannen. Nu pratar alla om hans ansvar, hur sådana som han måste avskiljas från samhället, hur vi ska identifiera sådana innan de gör något och så att vi kan åtgärda problemet.

Problemet som blir till någon bortom mig och oss.

Bara för att den direkta gärningsmannen har erkänt så får inte det leda till att vi, jag, du och alla andra inte tar vårt ansvar. Fundera på vad som händer i andras huvuden när orden landar. Hur ska vi skapa en kultur ett samhälle där vi enskilt och tillsammans tar ansvar om vi inte vågar se att “vi” – det är du, jag, gärningsmannen, och alla andra. I förrgår inbegrep ”vi” även den nu avlidne fyrabarns pappan. 

När jag var ute och promenerade i Biskopsgården, en förort med problem som vi, dvs du, jag och alla andra i Sverige har ansvar för, samtalade jag med en muslimsk man från Irak. Vi pratade om skjutningarna, vi pratade om kulturer, vi pratade om vi/dom och ansvar/skuld. Han sa att vi muslimer har en berättelse om en prostituerad kvinna som kommer upp till himmelen och hon välkomnas in. När frågan ställs varför så är svaret ”Hon gav en törstande vatten att dricka”. Jag kontrade med berättelsen om kvinnan som skulle stenas och Jesus som sa ”den som är utan skuld kastar första stenen”.

I min sons 0-2 klass (tre årskurser i en blandad klass) fanns en kultur att killarna i tvåan styrde och ställde. Det skedde dolt för vuxenvärlden. Min son påtalade detta efter bara 3 veckor i förskoleklass. Vi tog upp det med skolan men inget hände. Sonen bet ihop och gick vidare. I början av första klass hade vi utvecklingssamtal och jag lyfte att min son klagade på att han fick mycket stryk. Fröknarna sa ”Men du kanske skulle ta och slå tillbaka”!!! Jag sa ”Nej, vi uppmanar inte barn att slåss.” Ett halvt år senare blev jag inkallad av fröken när jag kom för att hämta sonen. Fröken berättade att min son hade slagit två barn och hotat flera. Vi kallade in honom och så började samtalet. Efter att jag sagt ”men vi har ju kommit överens om att när det blir problem så ska du prata med en vuxen” förklarade min sjuåriga son helt kallt, ”Jag vet men det har jag gjort i 1,5 år nu och det fungerar inte så nu har jag bestämt mig. Jag löser det själv, jag slår tillbaka om någon rör mig eller mina kompisar.” Jag förklarade att så kan vi inte ha det och om han hade varit vuxen så hamnar man i fängelse om man slåss. ”Det är lugnt pappa jag slutar när jag blir 15 år” var hans enkla svar. Kvällen innan hade lilla aktuellt visat ett reportage om barn som satt i fängelse i andra länder och de hade förklarat att barn i Sverige hamnar inte i fängelse.

Vi eller rättare jag, för skolan tyckte att problemet skulle lösa sig när de i andra årskursen slutade om 1,5 månad, ringde till samtliga föräldrar och berättade vad som hänt samt att min son påtalat detta sen förskoleklass. Jag var extremt tydlig med att ingens barn var skyldig utan var det någon som hade ansvar för den kultur som utvecklats så var det vi vuxna. Barnen fick ta ansvar för sina handlingar men vi måste se vårt ansvar som vuxna. Till föräldrarna till de tre killarna i tvåan som var ledare förklarade jag att vi alla vuxna har misslyckats. Era söner är ledarpersonligheter vi har misslyckats att göra dem till goda ledare.

Vi hade ett möte och vi fann en lösning men det tog sin tid. När höstterminen började hade jag sagt att nu måste vi vara beredda på att detta kommer att uppstå igen. Bara att denna gång kommer det vara min son och någon av och så namngav jag fyra av hans jämnåriga som kommer att återskapa den kultur som funnits i flera år. Ja ni inser att alla sa att jag överdrev. Efter fyra veckor in på terminen var vi tre föräldrar och tre söner som hade möte med skolan om den maktstruktur som de satt sig att leda. Jag har aldrig tidigare mött tre så tuffa 8 åringar varken tidigare eller senare. Nu kände vi tre föräldrar som var där varandra mycket väl så ingen skylde på någon annans son. Det var först när en mamma sa till våra söner, ”kommer ni ihåg hur ni kände det när – och så namngav hon tidigare års ledare – utsatte er för hot, våld och spe” som vi kom igenom till dem. Pojkarna blev mörka i ögonen och ilska och hat strålade ifrån deras ögon. Så lade mamman till ”är det så ni vill att de i förskoleklass och första klass ska minnas er för all framtid?”.

Mina vänner innan ni slänger ur er det ord ni har på tungan betrakta dessa tre berättelser. Och du unga man eller äldre dito när du står där med stenen eller vapnet i hand räkna inte till tio utan tänk hur det skulle vara om du var den stenen eller vapnet ritats emot. Du är värd respekt och kärlek för vem du verkligen är inte för att du har ett vapen i din hand, en vass tunga eller en bror som har ett värre rykte än du.

Läs även min andra artiklar “det skjuter…” och “det börjar…“