Det skjuter skott i Biskopsgården – Sizdah Be-dar – det är vår

den 30 mars, 2014

Det är vår mina vänner och förkylningen är borta så även läkemedelsförgiftningen som slog ut mig i slutet av arbetsveckan. Men istället för att vandra i Delsjön satte jag mig i bilen och åkte ut till Svarte Mosse och Friskväderstorget. Det har varit skjutningar i vår stad men jag vägrar köpa rädslan och jag vägrar att bara få GP:s vinkling och skapade av nyhet. Bara några hundra meter från torget där min bil står parkerad var det som senaste skjutningen skedde. Varför GP nödvändigtvis måste skriva att det sköts i närheten av Sjumilaskolan är för mig obegripligt. Men det blir väl större nyhetsvärde då. De barnen som går på skolan och ungdomar ifrån övriga staden som kommer dit för att spela innebandy osv. har ingen anledning att förknippas med det våld som inte är mer deras än ditt och mitt. Det finns ingen anledning till stigmatisering i onödan. Eller som Ernesto Romero Escobar säger i podcast nr 16 att det var först när han började på en skola utanför Hammarkullen som han förstod att hans bild av Hammarkullen inte stämde med han klasskamraters.

Uppe vid terrängen vid Svarte Mosse var det fest. Det firades litet i förskott Sizdah Be-dar picknick fest 13 dagar efter det persiska nyåret som fick bli 9 för att falla in på en helg och sen skiner ju solen. En kurd ville berätta att det fanns en saga om att man firade för att det var en gång en kung som inte var god men som ville kröna sin förträfflighet genom att få en krona smidd åt sig av den bästa smeden i landet. När smeden satte kronan på kungens huvud för en slutlig justering slog han ihjäl honom med sin slägga varpå folket blev befriat. Någon annan ville berätta att enligt Persisk mytologi är det en fest över glädjen att ha en familj och vänner samt att knyta ny vänskapsband. Man firar även att torkans demoner dödats och att regnets änglar segrar och att anden för den gröna miljön uppstår – det är vår.

Oavsett skälet – som vore inte solen tillräcklig – samlas några hundra barn, ungdomar och vuxna på familjeners och vänners filtar. Solen skiner och klassiska persiska melodier svepte ut över gräset från den Persiske sångaren och musikanten på den uppställda scenen. Barnen stod i kö för ansiktsmålning och glöden i grillarna är redo och det var fest.

Utanför Neutralas på Godvädersgatan satt ett gäng killar med familjer i minst tre världsdelar och samtalade. På Friskväderstorget lekte barn och gubbarna stod lutade emot Willys södervägg och tjötade och rökte på gubbars vis. Friskväderstorgets Lågprislivs har nyöppnat efter renovering sen tre dagar och Ahmed och Khodor välkomnade och visade runt i sin butik där varorna står uppställda efter land och kultur. “Här vill jag ge alla plats att dela smaker och upplevelser Kurdisk, Turkisk, Persisk, Somalisk etc finns ordnat i hyllor” säger Ahmed. Där finns en charkdisk ni vet som fanns förr i de gamla kvartersbutikerna. Där kan man få sin köttfärs och lammfärs nymald. Och det är omöjligt att inte erbjudas ett smakprov på Baklavan vid kassan.

Att vandra omkring i ett Biskopsgården en vårdag i mars är allt annat än att vandra omkring anonymt i en stadsdel under belägring. Här hälsar barn, ungdomar och vuxna när man säger hej eller nickar. Här möts blickar och här finns en nyfikenhet. Det är djupt tragiskt att vi låter några kriminella unga herrar (och tyvärr även pojkar) skapa en bild av något som inte är mer ett smalt perspektiv om än allvarligt på något som inrymmer både mänsklighet och värme.

Lika glad som jag blir över att möta blickar från andra lika tråkigt tycker jag det är att de enda poliser jag ser är poliser som kör omkring i civila bilar. Gubbarna på torget pratar om att det är för få poliser här. När jag pekar på den gråa VW Transportern som just körde förbi och säger det där var en civil-polisbuss så suckar de.

– “Varför kör aina runt civila bilar? Vi vill ha blåvita bilar så att alla ser att aina är här, vi vill att det står en blåvit polisbil nere vid OK hela kvällen och natten. Vi vill se att samhället bryr sig om min fru, min familj mina barn.”

Kan det möjligen vara så att våldet i form av skjutningarna i förorten är samhällets undermedvetna som försök att säga oss att det står inte rätt till med vårt samhälle. Är det det undermedvetna som säger – det måste till en förändring. Hiphop kollektivet Maktskiftet gjorde en video för ett drygt år sedan där de försökte genom sin konst musik och text varna för att om vi inte ser det som håller på att ske och verkligen gör något åt det så kommer det att explodera. Istället för att säga – ”Vi hör er och berätta mer”, så attackerade etablissemanget budbäraren. Hiphoparen och poeten Victor Vem påtalar orättvisor som vi väljer att ducka för men när ska fler våga lyssna. Pantrarna för upprustning av förorten stormar in på stadsdels-nämndmöten och säger nu har vi hör er säga det blir förändring men inget händer och ni låter inte de som bor här vara med. Det finns en P3 dokumentär om Rosengårdskravallerna 2008 lyssna på den.

Jag hade önskat att ni alla tagit er tid och besökt någon av de förorter som ni aldrig annars besöker och delat den fest som handlar om hopp, hopp om våren och växtkraften men framför allt glädjen över familjen, vännerna och över att kunna knyta nya vänskapsband som ges växtkraft. Den potential och investering som exempelvis Friskväderstorgets Lågprislivs står för och den kraft, glädje och mångfald som finns i förorten bortom tidningarnas braskande rubriker om unga mäns skjutningar är vad jag saknade i Västsvenska Handelskammarens bild av Göteborg i er senaste rapport “Tron på Göteborg“.

Webbsida av MOLLBYRÅN