Jag går på fotboll inte alltid, men jag har platser till varje hemmamatch och jag brukar gå med min dotter, min son eller min far. Det händer att det ropas lite könsord och jag tvekar inte en sekund att ställa mig upp och påpeka att jag inte tolererar sådant språkbruk. För två år sedan var vi på match och några killar bakom oss ropade “vilken djävla fitta” om domaren. Jag vände mig om och förklarade att det är inte ok. Jag vet inte hur men jag fixar den typen av samtal ganska bra, så efter litet muttrande satte sig ynglingarna ner och var tysta. Hans som skrikit blängde litet och jag sa det är ok fotboll engagerar men det finns så många andra ord att ropa.

I andra halvlek fälldes en spelare i motståndarlaget. Och en av grabbarna skrek “Släpa nege…..” och så möttes våra blickar, han hade tystnat. Så tog han sats och skrek “Släpa av han från plan det är inte teater det är fotboll”.
Min och unga herrarnas tidigare dialog hade inte undgått de som satt runt oss. Nu blev det tyst och så kom det ett skratt och en applåd från alla runt omkring.
Vi har alla ansvar för vilket våld vi ska tillåta och det börjar med hur vi samtalar med varandra och vad vi väljer att acceptera.

Det som hände igår började någon gång med ett förlupet ord som inte mötte motstånd – motstånd mot ordet men inte personen som fällde ordet. Jag utmanar dig och mig och alla andra – dvs samhället – att säga “Det är inte ok med våld, övergrepp, stämpling, nedlåtande kommentarer eller foba-uttryck. Det är aldrig ok med våld. Det kan vi börja med idag.

God morgon.