Jo, för precis som jag skrev i min debattartikel i GP den 10 september är inte problemet i en stadsdel ett problem för enbart för de som bor där utan det angår oss alla – du, jag och alla andra i Göteborg. Det är vår stad och det är vårt gemensamma ansvar att alla känner sig trygga.
På Godvädersgatan där Neutrala idrottsföreningen har sina lokaler och där en av skjutningarna emot en folksamling skedde (ett mordförsök som som tur var misslyckades) är det mörkt. Ja, det är mörkt för det saknas gatljus. Jag räknar till, från infarten till Godvädersgatan och ner mitt emot Neutralas föreningslokal, sammanlagt 13 slocknade gatljus – 13 och på viss sträcka är det mörkt på båda sidor om gatan!

Våra politiker har infört en klottersaneringspolicy som innebär att klotter ska motverkas och det skall ske genom kontinuerlig inspektion och snabb sanering. Klotter saneras därför att det skapar otrygghet om det klottrats eller målats graffiti enligt någon slags allmän uppfattning. Samma typ av ungt uttryck använder sig industrin och tjänstesektorn av när de ska sälja något som är nytt, fräck och som de vill ge en ungdomlig image. Motsvarande policy för gatubelysning säger att belysningen ses, i sin helhet, över en till två gånger per år, gångtunnlar har en tätare översyn under årets mörkaste månader. Men gatubelysningen som släkt skapar än en tydligare otrygghet och särskilt i områden där vissa fått för sig att skjuta mot varandra i syfte att döda. Vad är det vi missade i vårt samhällsbyggande?

När excelarken tog över och privatiseringen av det samhälleliga fick genomslag då blev samhällsbyggandet till en ekonomisk fråga och ansvaret blev till en budgetpost. När man klottersanerar en ny målning eller tag så blir det en siffra som mäter någon slags effektivitet och genomförande. När ett gatljus lagas blir det en siffra men inte som en framgång för trygghet utan en indikation på dåligt underhåll, funktionalitet eller kvalitet – så om vi inte rapporterar ofta så finns inte problemet eller?

Vill vi att det ska vara så? I min värld bryr vi oss om varandra i vårt samhälle. I min värld löser vi problem på ett pramatiskt sätt. I min värld skapar vi trygghet genom att ta initiativ, handling och görande. Ibland är det genom att säga hej till grannen, ibland genom att hjälpa någon bära hem en matkasse, ibland är det genom att omprioritera funktionskontrollen av gatljus så de som är mest utsatta får den uppmärksamhet och omtanke som de behöver.

När man går eller kör runt i Biskopsgården så är det anmärkningsvärt hur många gatljus det är som inte fungerar. Så vitt mitt öga kunde urskilja så var en majoritet inte ”pangade” utan just bara ur funktion. Jag stannar och talar med två områdespoliser som informerar om att det har varit trygghetsvandring samma kväll och att i slutet av november har fastighetsägare och trafikkontoret sagt att man ska ha fixat gatljusen. I slutet av november det vill säga de som bor på Godvädersgatan skall under en av våra mörkaste månader fortfarande tvingas leva utan ljus. Hade du accepterat att det var mörkt i ditt kvarter under en månad (troligen längre eftersom gatljusen troligen inte slocknade igår). Hade du gått ut i det mörkret om det skett mord och mordförsök av män på mopeder som skjuter in i folksamlingar?

Jag vet faktiskt inte om jag någon gång sett gatljus vara släckta under mer än några veckor i min stadsdel Örgryte Härlanda. Ett vet jag dock, att om det skett mord, mordförsök och skrämselskjutningar så hade gatljus inte fått vara släckt särskilt länge. Och så skall det vara i alla stadsdelar.