Alliansen i Göteborg skriver i GP om hur de ska “vända skolkrisen“. Inledningen är något jag önskar att alla men kanske främst vår skolminister Jan Björklund, Ibrahim Baylan, Tomas Tobé, Gustav Fridolin m.fl. rikspolitiker kunde ställa sig bakom. Det är dags att vi vågar ge pedagoger, skolledare och andra inom skolan den “kred” och det stöd som de faktiskt förtjänar. Det blir absurt att följa skoldebatten under senare år där det med yttersta få unika undantag finns politiker som tar ställning för de som ska göra jobbet. Gustav Fridolin, Cecilia Dalman Eek och Helene Odenjung är några av dem som faktiskt lyft pedagoger, skolledare och övriga inom skolan. Men främst de har uppvisat ett intresse att lyssna och delta i dialog. Och nej bilden av vår skolminister, utbildningsutskottets ordförande och vice ordförande är tyvärr inte sådan i medier.

Visst är skola politik men inte för politikens egen skull utan för elevernas och samhällets, dvs du och jag och alla andras skull. Det blir absurt att skolan blir till den plattformen där det utspelas en omröstningstävling näst intill dagligen. Och när du inte tycker som jag så är du vänster, för flumskola etc. Dramarturgin och logiken är inte olik den vi ser i dokusåpor där valbarometrar blir till vecko-omröstningar och riksdagsvalet blir till någon slags finalomröstning. Skolan är viktigare än så och vi kan bättre än så.

Skolan måste få en vision och trygghet rörande resurser, mål och regelverk som håller över tiden och den måste sträcka sig över minst 2-3 mandatperioder. Skolans resultat är inte skild från samhället och resultat i enskilda skolor påverkas av såväl de “klyftor” och den segregation som vi ser i samhället i övrigt. Det är inte enbart skolans “fel” att vissa områden har stora andelar elever som inte går ut med godkända betyg från grundskolan. Det finns ett skäl långt bortom pedagogik och skolform att skolor med elever där samtliga hem har minst en akademiker, tillhör övre medelklassen etc. presterar bättre än skolor där många hem bär med sig upplevelser av utanförskap, traumatiska minnen samt en evigt gnagande oro om familj och vänner som befinner sig i krisområden (Irak, Palestina, nordöstra Afrika etc.). Skolan, ej heller lokala skolledare, ska inte lastas för dessa utmaningar utan de ska stöttas. Mitt möte med några unga i Biskopsgården visar tydligt på att utmaningarna inte bara ligger inom skolans väggar. Läs gärna mitt inlägg om det mötet här.

Låt oss finna en enighet bland i vart fall de stora partierna om att “Lärarna och rektorerna gör et fantastiskt jobb varje dag med de förutsättningarna de har.” Men precis som man gjorde i Nossebro, då man tog sin skolan från blad de sämsta till bland de bästa i Sverige, måste vi (politikerna och alla andra) fråga pedagoger och skolledare mfl inom skolan “Vad behöver ni för att nå målen med skolan?” Och sen faktiskt tillmötesgå deras önskan så långt möjligt är.

Vi kan inte ha en situation då skolministern bara för att han inte får stöd av lärarnas fackliga företrädare avfärda dem med att de är “vänsterorienterade”. Det finns lärare som sympatiserar med samtliga riksdagspartier som faktiskt ställer sig bakom lärarfackens synpunkter och som definitivt inte ser sig som vänsterorienterade bara för att det inte håller med skolministern.