Veckan har gått och jag hade bestämt mig för att skriva om hur det är att vara 52 år och få dubbelsidig öroninflammation, hur jag var rädd att rösten inte skulle komma tillbaka när jag hade fått förmånen att få leda samtal med två av våra EU parlamentariker Anna-Maria Corazza Bildt och Olle Ludvigson samt två unga eldsjälar Rebecka Prentell (Makten är din)och Oskar Wallner (EUP Sverige bla). Jag ville skriva om hur UTOPI som genom sin förening och veckans panelsamtal lyfter vikten av det val som fått allt för litet uppmärksamhet – EU-valet. Man kan ju undra varför valet till den församling som påverkar oss mer än vi tror får så extremt lite uppmärksamhet. Som parlamentariker i EU gör Anna-Maria Corazza Bildt och Olle Ludvigson mer för immigrationsfrågor och frågor kring ungdomsarbetslösheten är vad ministrarna Ullenhag och Svantesson har gjort. Men när får vi se och höra om det i media?

När ska vi få se en debatt mellan våra EU-parlamentariker och ansvariga ministrar och representanter för oppositionen?

Mitt bidrag för att skapa uppmärksamhet blir att moderera UTOPI:s samtal och att sprida betydelsen av EU-valet. EU-parlamentet fattar beslut om såväl budget och lagar som påverkar din och min vardag! Det var detta jag ville skriva till dig om men så mötte jag Jesper …  vissa val och möten kan göra direkt skillnad här och nu.

Många gånger så funderar man på “varför” i livet? Ni vet när man inte förstår, inte orkar och inte får ihop tillvaron, det må gälla EU-valet eller ett allmänt om val och sammanhang i mitt liv. En dag för sex år sedan landade jag på huvudet i en skidbacke i Åre. Hur och var vet jag inte exakt för jag har inget minne från tiden just före eller tiden efter. En dryg timme försvann ur mitt liv och jag spenderade dagar på sjukhus och veckor i total trötthet, förvirring och med en konstant huvudvärk. Denna missade timme får jag leva med sen dess och det innebär att jag måste göra något jag aldrig ägnat mig i mitt liv, jag måste göra ingenting. Hjärntröttheten finns där dagligen och engagemang har ett pris.

Så en halv dag med aktiviteter tvingar mig att betala med vila och ingenting. Kostnaden för torsdagens panelsamtal blev trötthet och huvudvärk under hela fredagen och lördagen. Vad blir då viktigt i livet? Jo, det vi gör tillsammans. Men jag kunde gjort så mycket mer om jag bara var den tidigare Anders är vad jag oftast hör mig säga till mig själv.

Men Jesper… låt mig berätta om Jesper som jag mötte för första gången igår och som gjorde skillnad i mitt liv. En skillnad som inte bara påverkade Jesper, min dotter Matilda och mig utan ett möte som kanske även kan påverka dig.

När vi är barn vill vi vara ”superhjältar” inte för att skapa mer makt, rikedom och lycka åt oss själva utan för att vi vill rädda, trösta och lyfta andra. Men måste vi ha superkrafter för att hjälpa andra? Och vad är det som verkligen sker när vi är där för andra? Jo, vi blir till som människor. Hur trötta vi än är, hur stukade under våra egna tillkortakommanden vi än är och hur bristfällig, liten och svag vi än känner oss så blir vi till genom möten med andra.

Så vad med Jesper? Matilda, Busby och jag hade varit hemma hos Carolina Falkholt och Sol för en eftermiddagsfika. Vi vandrade längst den solbelysta Första Långgatan. Vid kommersens graffitibemålade väggar stannade vi till och förundrades över målningar av Karma, Ollio, Blue mfl. Min blick sökte sig till nästa kvarter och i solen ser jag en ung man sitta lutad emot husväggen. Våren lockar oss alla att tanka D-vitamin hinner jag tänka innan jag ser att huvudet är böjt och vilar i händerna. Vi fortsätter, men då min hjärna inte kan undvika att notera avvikelser, återkommer mitt fokus till den unge mannen. För er som känner mig så är jag inte bara iakttagande jag är nyfiken också. Något stämmer inte med bilden! Jag säger till Matilda jag måste undersöka, så jag går bort till honom. När jag har 5 meter kvar är det uppenbart att han gråter. Så jag sätter mig på huk framför honom och säger ”Hej”.

Han tittar upp med tårögda ögon och ett tomt ansikte. ”Jag ser att du är ledsen vad kan jag göra för dig.” Det kommer ett kort ”Ja…” till svar som en trevande utsträckt hand fortplantar sig viskningen och letar sig hela vägen in i mitt hjärta, det hjärtat som vi alla har och som är lika starkt som stålmannens. Ja … och sen fortsätter Jesper att gråta. Jag säger ”Kom här, du behöver en kram”. Trötta ovilliga armar letar sig långsamt runt i en omfamning som besvarar min kram. Jag frågar igen ”Varför är du ledsen?”

”Staden, staden är grym och människorna bryr sig inte.” Är det svar jag får.
”Ok jag heter Anders. Vad heter du?”
”Jesper” Sen en suck och andningen går från korta snabba andetag till litet längre andetag med små men noterbara uppehåll mellan in och utandning. Sen kommer det ”Jag möter människor varje dag men det är som om vi inte ser varandra. Där jag kommer ifrån i Blekinge ser vi varandra.”
”Du känner dig ensam?”
Jag får ett snyft till svar.
”Vad gör du när du inte sitter här och gråter eller tar emot kramar från en okända man i hatt? ”
Jesper tittar genom sina alltjämt tårfyllda ögon.
”Matematik, jag läser på Chalmers men det är matematik och filosofi som intresserar mig.”
”Vilken tur du har, jag älskar matte.”
De tårfyllda ögonen klarnar långsamt och där inne bakom tårarnas töcken finns liv.

Vi samtalar i korta meningar, ni vet så där som när gråten fortfarande håller sitt grepp om strupen och meningar endast blir till huvudsatser och den egentliga meningen uppstår i tystnaden mellan satserna. ”Vad kan jag göra för dig? Ska vi gå och fika.” Jesper tackar nej. Men samtalet tar ingen riktning och vi kan inte bara lämna något som är så vilset utan egen kraft.

Livet ger oss erfarenhet och mitt liv är kryddat med korta stunder av kaos. Stunder som gjort ont men som har gett mig erfarenhet för livet. Ur stress och panik har jag fått erfarenhet som blir till verktyg i stunder som denna. Vila, värme, vänlighet och kanske litet varmt i magen.

”Du får faktiskt inte bestämma. Nu går vi och fikar.”
Jag presenterar Jesper för Matilda och Busby som stått på behörigt avstånd och iakttagit.

Vi vandrar upp bland Långgatorna och vid Oskar Fredrik kyrka sätter vi oss i solen på en uteservering och jag går in och beställer kaffe. Jesper och Matilda sitter på utsidan och jag kan med stolthet se min dotter konversera. När jag kommer ut har min fantastiska dotter tagit med Jesper i sin vardag bland hästar, veckointernat mm. Vi fikar, pratar om matte och om livet. Livet i staden, ensamheten, vänner, familj och svårigheten att vara ung man, frågor om det finns någon där ute för oss alla. Jesper brottas med samma frågor som du och jag. Vi pratar om matte och Mathivation och att ett sätt att möta andra kan vara genom att hjälpa till med det man kan. Jag tänker på Ilma som berättat att man blir till en bättre människa genom att utforska och lära sig matte. Varför är vi här, vad gör vi med varandra, hur ska vi finna vårt sammanhang, hittar vi någonsin kärleken, kan vi bli älskade för den vi är och inte för det andra vill att vi ska vara? Och hur blir vi till som riktiga män och hur viktigt det är att våga gråta inför andra. Tankar, samtal och reflektioner. Vi byter erfarenheter och vi kunskapar.

Jesper har en vän som gör musik och som han ska hälsa på i Landala. Vi dricker upp och vandrar genom Haga och vårt samtal fortsätter. Vid Erik-Dalbergsgatan skiljs våra vägar. Jesper får en stor kram och jag säger: ”Även om ingen möter dina blickar i stadens gator så finns det folk som ser och som ger en kram även om vi är främligar.” Vi stannar kvar i vår omfamning och den tidigare spända kroppen slappnar långsamt av. Matilda kramar Jesper och när vi säger hej ser jag en ung man med en hållning som är mer öppen och intagande än hos den Jesper som jag såg för bara 45 minuter sedan med sitt huvud lutat i sina händer och med tårar i ögonen.

Så det blev ingen pamflett om EU-politik, om engagemang på de större arenorna eller om det stora sammanhangen i min blogg. Det blev en liten berättelse om den lilla skillnaden i det stora. Det jag fick av gårdagen var att jag även när jag är som tröttast och låg kan jag få göra skillnad. Så tack Jesper jag önskar dig det bästa i livet.

Du kan välja den enkla vägen genom att i vart fall gå och rösta i EU-valet. Om du inte vet på vad så gå in på Makten är din och länka dig vidare.

bild : Lisen Däldborg