Jag är så fruktansvärt priviligierad men samtidigt så känner jag mig så otillräcklig. Det är svårt att förklara men jag tror att jag skrek mig blå redan min första timme i livet. Sen känns det som om jag nog idag skulle fått alla diagnoser som finns och letar vi tillräckligt länge så finns det nog en diagnos för oss alla. Fast jag och många andra har inget behov av diagnos om bara vi blev accepterade för den vi är. Självklart finns det de som är jättebehjälpta av medicinering men alla oavsett diagnos är först och främst i behov av kärlek, kärlek för den man är.

När jag för 12 år sedan tillsammans med Irene van Manen engagerade mig för barn och unga i vår stadsdel kom jag i kontakt med många tonåringar som just hade fått olika diagnoser men också de som inte hade någon diagnos. I avsaknad ett bättre begrepp för de ungdomar som prövade och testade gränser och levde ut allt från nyfikenhet till frustation använde vi med kärleksfull ton benämningen ”strulbarn”.

Ganska snart insåg man att det var bättre att lyfta det som var bra än kritisera det som var dåligt. Det var oerhört viktigt att visa kärlek till och respekt för individen samtidigt som vi var tydliga med sådant som inte var acceptabelt. De mest utåtagerande tonåringarna lärde vi känna men vi höll också kontakt med deras föräldrar. Allt för ofta var det en ensamstående förälder och allt för ofta var det en mamma som jobbade två och tre olika jobb för att få ihop vardagen.

Jag tog för vana att ringa upp särskilt några mammor och berätta när deras tonåring gjort något bra. Första gången jag gjorde det så sa mamman till slut … ”När ska du börja skälla, du kan hoppa över det där vänliga du säger!” Jag förklarade att jag ville bara säga att det hade varit en trevlig grillningsaktivitet och att hennes barn hade hjälpt till och tagit ansvar och att jag ville att hon skulle få höra det. Efter en lång stund vågade hon tro på vad jag sa och sen berättade hon att hon var så van att få samtal från folk som skällde på henne för vad hennes barn gjort, ibland även sådant hen inte gjort (eftersom barnet inte varit i stan då det inträffat osv). Men hon fick också ta emot skäll och förringande ord om henne för att hon måste vara en ”dålig mamma”.

Charter for compassion skriver på sin sida på Facebook följande: ”It takes a tender-loving village:

In this African tribe, when someone does something harmful, they take the person to the center of the village where the whole tribe comes and surrounds them. For two days, they will say to the man all the good things that he has done. The tribe believes that each human being comes into the world as a good. Each one of us only desiring safety, love, peace and happiness. But sometimes, in the pursuit of these things, people make mistakes.

The community sees those mistakes as a cry for help. They unite then to lift him, to reconnect him with his true nature, to remind him who he really is, until he fully remembers the truth of which he had been temporarily disconnected: “I am good.”

Shikoba Nabajyotisaikia! NABAJYOTISAIKIA, is a compliment used in South Africa and means: “I respect you, I cherish you. You matter to me.” In response, people say SHIKOBA, which is: “So, I exist for you.” ”

Så hur gör du när du möter ett strulbarn,  dess föräldrar eller bara en medmänniska? Om vi inte överöser dem med hopp och kärlek hur ska de kunna välja något annat än att uppfylla vår negativa bild an denne – den positiva bild vi vågar ge!