Jag har en vän, Victor Ganguly, som jag är stolt över att ha lärt känna. Ibland undrar jag varför jag träffar dessa unga människor med så mycket driv och sån patos. Victor skrev i en Facebook status följaden:

”Jag satt på tunnelbanan hem och såg en grabb på runt 10 år sittandes intill sin mamma snett framför mig. Våra blickar möttes utan konstigheter, men vi fortsatte titta in i varandras ögon ovanligt länge. Vi båda log mot varandra, inte pga artighet, utan för att vi tyckte situationen som vi hade skapat tillsammans var väldigt lustfylld. Jag gav en wink, och han log ännu större. Sedan proppa jag i hörlurarna och gick tillbaka till att knappa på mobilen och han gjorde detsamma. När tåget var framme vid Bergshamra så ställde de sig upp och skulle gå av. Han vinkade, men jag märkte det ganska sent och hann inte vinka tillbaka förrän han hade ryggen mot mig. Jag ställde mig upp och gav honom en high five vid dörren till tåget och sa “ha det bra kompis”. Han svarade “du med” och gav mig en sista vink samtidigt som de gick iväg. Mamman såg helt förvirrad ut och frågade sin son “kände du honom?”. “Nix!” svarade han med nöjdhet. Jag satt mina resterande minuter på tåget och beundrades av kontakten vi fick med varandra bara av att se varandra i ögonen lite länge, och kom fram till att jag borde göra det oftare.”

Jag inser att det är nog så det är, jag tittar litet längre än vad som är norm. Men det är inte så att jag stirrar jag ser nyfiket och jag ler, om inte i verkligheten så med mitt hjärta som jag hoppas är intelligent. Jag tror nämligen att jag kan förändra världen. Nej, jag kan inte göra något revolutionerande men jag kan göra den där lilla skillnaden som förändrar en annan människas dag.

När jag går eller springer med min hund i Delsjöterrängen i Göteborg så brukar jag heja på dem jag möter. Är vi ute på morgonen så säger jag god morgon osv. Tyvärr är det många som är tysta. Ofta beror det på att människor av idag går och lyssnar på musik eller radio när de är ute och går eller springer. Så igår bestämde jag mig för att pröva något nytt. De som har hörlurar hejar jag inte på utan på 10 meters avstånd lyfter jag handen till en High Five hälsning. Ingen har nekat hälsningen men oj vad många leenden jag fått tillbaka. Ja, till och med glada skratt.

Jag tror som Victor att vi måste börja se varandra och vi måste våga vara närvarande i mötet om så bara för en kort sekund. Ni som läst om löparna i Göteborgsvarvet eller andra långlopp vet att stödet från publiken verkligen gör en skillnad. Vad händer när vi genom att se varandra och bekräfta varandra i en hälsning eller en High Five. Vi lyfter varandra genom vardagen och formar en framtid i gemenskap! Och kraften ligger i att vi kan göra det för att allt är påhittat.