På Facebook skrev Rektor Patrik Ask följande status: Utmaning till Sveriges lärare:
“Hitta något som alla dina elever kan bättre än du. Låt en lektion handla om just det. Se efter vad som händer.”
Rektor Patrik Ask frågade vad de som läste texten trodde skulle hända. Jag inventerade mitt inre (nej min hjärna gör den saken av sig själv men jag kan ju tro att det är en aktiv tankeprocess) och hittade följande minnen:

Jag måste få berätta en episod som handlar om just detta men ur ett litet annat perspektiv. Sonens klass skulle delta i en musiktävling i åk 4. De hade en mycket begåvad tjej i klassen som hade skrivit en sång. Klassen skulle åka iväg till Borås och bo i skolsal för att stötta sin klasskamrat. Vi var två föräldrar som åkte med.

En av killarna i klassen skulle först inte åka med (men under förespegling att om han inte fixade att stanna över natt så skulle hans föräldrar hämta honom, GBG är inte så långt borta). Men när kvällen närmade sig och alla lekte, spelade kort, sprang iväg och busade så kom den här killen att bli mer och mer tyst. Tillslut låg han på sitt liggunderlag i stående fosterställning (knän och panna emot liggunderlaget) och var nästan okontaktbar förutom att han sa … jag vill åka hem.

Jag gjorde som jag lärt mig i det militära jag tog mig till hans tillvaro istället för att kräva att han kom till vår samvaro. Så i knä och pannstående forsterställning närmade jag mig A. Efter en stund ställde jag enkla frågor som kunde besvaras med enkla svar – typ ja och nej. När han inte längre var helt i sin egen värld utan i vart fall släppt in mig i sin, om än med stor tvekan så frågade jag om han sett någon bra film, läst någon bok mm. Jo han läste en bok just nu … ok vad handlade den om? Samurajer … ok kunde han berätta mer… jo det var en bok han hade väntat länge på. Han hade fått beställa den på biblioteket och den var på 2000 sidor. Jag frågade allt färre frågor och lyssnade mer och mer intensivt. Jag frågade vad han ville bli/läsa när han blev stor. Jo, Japanska skulle han börja läsa på egen hand nästa läsår.

Som ni säkert kan förstå så hade vi vid det laget slutat ligga med pannan emot mattan utan nu satt vi upp och samtalade. Jag frågade om han inte upplevde att det var ensamt att ha ett så “specialintresse” och han berättade att det var jätte ensamt. Efter 45 minuter så satt inte bara han och jag och samtalade utan vi hade en grupp klasskamrater och hans lärare som aktiva lyssnare …. ja som ni förstår så åkte A inte hem och så vitt jag vet så lever hans intresse alltjämt.

Mitt intresse i min son och hans intressen hade gjort att han visar intresse för mina intressen (vilket jag kan illustrera med en annan berättelse en annan gång) men just så tror jag att det kommer att bli. Eleverna kommer när läraren visar intresse för vad de gör intressera sig för det läraren vill ge dem. Victor Ganguly som jag gjorde min först podcast med berättade att hans lärare i svenska hade förvånats över det han skrev på facebook (hon hade blivit vän med honom där efter han lämnat skolan). Hon sa varför visade du inte dessa talanger i skolan, du är ju jätte duktig i svenska. Victors svar var “Du frågade aldrig!” Jag skulle undra vad som hade hänt om läraren intresserat sig för Linus Gren eller Aaron Buzas.

“Se mig för den jag är, inte för den du vill att jag ska vara!” Så sa alla, och jag menar alla, de ungdomar som jag hade förmånen att samtala med för TEDxyouth Göteborg räkning då de spelade in en film inför sin först omgång. Det händer något när vi ser människan och det händer något när personer blir sedda för något de är och något de kan.