Jag tror på eleverna, på lärarna och på skolan. Men inte skolan så som vi minns skolan, när vi med vårt dåliga minne försöker komma ihåg den. Och inte på ett klassiskt sätt för det har hänt massor sen igår. Och främst ingen utom de som verkar i skolan ska säga i förväg exakt hur de ska göra det magiska – kunskapande/lärande. Man behöver dialog och då hjälper det inte att man använder ord, meningar och grammatik om de man samtalar med inte äger orden, meningarna och grammatiken. Och då hjälper det inte att lägga ytterligare ett år till på de som redan nu ger upp lärandet och kunskapandet därför att de aldrig fått möta det.

När jag var lärarvikarie för 30 + år sedan (nu känner jag mig gammal igen) så var det i LUND.  Jag hade NHT elever och elever som gick något som hette ekonomiskspecialprogram (ES) (om jag minns rätt) för dem skulle lektionerna handla om konstitutionen, Riksdag och regering mm. I NHT-klasserna gick jag in och pratades som jag brukade och vi tog oss snabbt igenom. I ES klassen så fick jag bara ett stort “Vaaaaa!” tillbaka om inte ett stort “?” etc. Jag undrar vad jag skulle gjort med ordning och reda och disciplin där? Och den hjälp jag hade av katedern var väl mest att ytterligare avskärma mig från dem jag var satt att inspirera och kunskapa/lära.

Jag stod ut tills vi kom till 4 % spärren och dess preventiva syfte och då var det en tjej som sa rätt ut “Jag fattar inte”. Då flög f-n i mig och jag sa men är det ingen som vet vad preventivmedel är. Inom loppet av en millisekund hade jag allas uppmärksamhet sen lekte vi med orden. Det visade sig att ingen visste vad preventivtsyfte betydde men den koden hade vi snabbt knäckt. Sen fortsatte vi att knäcka koder i och runt riksdagen – vi kopplade det till deras vardagssituationer, omröstningar när man skulle bestämma vad man skulle göra med klassen. Innan lektionen var slut hade vi även kryddat med mattematik kopplat till hur ställa propositionsordning för att ge störst chans att vinna.

När lektionen var slut hade en tjej frågat om jag var ledig för giftermål (vi hade nämligen hamnat i en genusfråga i och kring preventiv-diskussionen ), jag hade flera elever som stannade kvar för att få svar på sina frågor men kanske mest underbart var att jag hade elever som ville kolla om det de just tänkt på – sammanhang, samband, slutledningar utifrån deras världsbild hade kopplingar till det lektionen handlade om.

Vad jag skulle vilja att våra politiker sa var följande:

Att vara lärare är det viktigaste jobbet man kan ha, att vara lärare måste vara det mest inspirerande jobb man kan ha och att vara lärare är glädje. Men för att kunna vara lärare måste man vara närvarande i stunden, man måste ha mod att släppa och möta den grupp man för stunden har framför sig. Detta oavsett om någon upplevt mobbing på rasten, någon oroar sig för att pappa har blivit av med jobbet, hela klassen är upprörd för att Hamid fått besked att han inte får stanna utan ska utvisas, någon har upplevt sin första kärlekskris osv. Då måste vi, samhället, skolledning, politiker, socialtjänsten, polisen, föräldrarna, tränarna i fotbollslaget, servicebutiksägaren, pensionärsföreningen osv. alla stötta, hjälpa och bidra så att läraren kan, vill och vågar vara modig. Inte säga det är fel på ungdomarna de behöver mer disciplin etc. när de behöver kärlek, meningsfullt engagemang, passionerande görande och de behöver bekräftelse. Och vi måste också bekräfta lärarna för det som de gör varje dag i varje möte med varje barn.

Sen skulle jag vilja att de samlades och lyssnade på dem som kan – sen kör vi.