Varför blundar vi för övergrepp?  Barn i skolan är utsatta för mobbing i större grad än vad vi tror. Vi har rektorer som säger att mobbing förekommer inte på vår skola! Av de som mobbas enligt undersökningar upplever ca 30 % att det är de vuxna i skolan som är mobbaren.

Vi vet också att barn och ungdomar, som utsatts för misshandel, mobbing och övergrepp, upplever att den största kränkningen och det största sveket var att det fanns vuxna som såg eller i vart fall borde sett men som inte gjorde något åt saken. Mobbade inom skolan, tjejer och killar som blivit utsatta för sexuella övergrepp och barn utsatta i hemmiljön vittnar också gång på gång att det är de – och inte mobbaren, våldtäktsmannen, den kränkande vårdnadshavaren eller syskonet – som får stå till svars, får försvara sig och som ska ta ansvar om inte för övergreppet så för miljön, beteendet, ”klädseln”, tonen osv som utlöste övergreppet. Det största sveket är dock att vi andra inte ser eller vågar se.

Varför, kan jag undra, har vi så svårt att förhålla oss till att allt hänger samman, att vi alla, kanske till och med mest vi som står vid sidan om, har en del i strukturen och maktordningen i vars drivbänkar förtryck, övergrepp och orättvisor gror? Jag återgår gång på gång till grundlagens regler om på vilka grunder vi ska bygga vårt samhälle och vart ifrån det allmänna ska ta avstamp utifrån när strukturer byggs, beslut tas och system inordnas samt när utfallet bedöms och justeras. Men då kräver det att vi alltid bär med oss värdeord som delaktighet, demokrati, jämställdhet, religionsfrihet, hållbart utveckling samt i allt motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

Alla dessa värdeord och alla beslut, strukturer och system som vi gemensamt eller enskild är med och bygger upp i samhället, organisationer och sociala sammanhang betyder inget – i förhållande till dessa grundvärderingar – om vi inte först vågar se det som utspelar sig mitt framför våra ögon. Att säga att jag känner ingen eller ens träffat och samtalat med någon som är utsatt är lite som att säga att jag känner ingen HBTQ-person. Och om ingen ser eller tror att det finns utsatthet i ens närhet, hur ska vi någonsin komma till rätta med det?

Stigmatiseringen kring vår definition av svaga människor, utsatta människor och människor som gjort moraliskt fel har gjort att det har krävts kampanjer som Tala om det, FATTA osv för att vi ska se offret bortom brottet som likvärdig och accepterad som du och jag. Likväl har vi exempel från media där tjejer som våldtagits ifrågasatts, utmålats som promiskuösa osv. Hur vi som samhälle ser på unga killar och tjejer som utsatts oavsett övergreppets form och förövarens kön eller bakgrund har en osynlig koppling till hur civiliserat vi kan förhålla oss till brottet. Detta är svårt att förhålla sig till men det finns studier som belägger detta.

För snart 15-20 år sedan pågick en barnpornografirättegång där offentlighetsprincipen gjorde att tingsrätten ansåg sig tvungen att kopiera och distribuera bevismaterialet – filmer med barnpornografi. Efter ett tag vägrade tingsrätten detta men erbjöd istället visningar av materialet i sina lokaler. Grunden för offentligheten var att man inte hade identifierat de utsatta barnen och därför fanns ingen målsägare vars integritet skulle skyddas. Jag hade önskat att det funnits civilolydnad och civilkurage hos domarna att såga att lagstiftaren inte kan ha avsett att domstolen ska sprida ett sådant material. Och därmed hänskjutit frågan till högsta instans att avgöra. Det trolig är dock att den domaren skulle riskera att bli anmäld för att inte ha utför sitt uppdrag i enlighet med regelverket. Detta var dock en parantes.

Vad som de utredande poliserna och åklagarna kunde konstatera var dock att de barn som varit utsatta och som man kunnat identifiera i bildmaterialet många gånger påstod att det inte var de som var på bilderna, inte ens när det var uppenbart. Det är effekten av stigmatiseringen kring utsattheten. När rädslan för skammen över att ha varit offer blir så stark att den utsatte inte vågar berätta för dig eller mig om sin utsatthet får vi den grogrund som odlar övergrepp.

Självklart ska vi inte frånta ansvaret för våldtäkten från våldtäktsmannen, rälsbrottet från trafikverket, bilbränderna från dem som tände på osv. Men vi måste inse och ta vårt ansvar för att strukturer och maktordning direkt och indirekt är grogrunden och om vi ska finna hållbar utveckling av det som är grunden för allas välfärd så är det dags att vi börjar se, inte bara vår egen sanning utan allas.

Jag skulle kunna kryddat ovanstående med vittnesmål jag tagit del av där unga män och kvinnor berättar om utsatthet och övergrepp men jag avstår så det förtroendet de givit mig inte omfattar spridande av deras berättelser.