Vi har ofta lätt att ondgöra oss över hedersrelaterat förtryck från andra kulturer men vi måste våga se vår egen begränsning i vår kultiverade trygghetszon. Det är först när vi vågar gå utanför vår trygghetszon som vi verkligen växer utifrån våra förmågor och vårt autentiska jag. Heder i Sverige är inte kopplat till fysiskt våld men väl våld på mellanmänsklig medmänsklighet kopplat till ett vi och ett dem. Umgås inte med henne eller honom; häng inte med fel kretsar; hur kan du bo där det bara bor sådana där … andra; hur kan han/hon vara ihop med hen då hen inte är akademiker, IFK:are, körsångare, kristen, vit, sosse/moderat/liberal/mot kärnkraft/för eller emot EU och så vidare

Bland de största utmaningar skolan har är hur vi ska skapa en likvärdig skola för alla? Hur ger vi alla samma möjlighet oavsett bakgrund? Redan då vi själva definierar att det finns en skola för vi respektive dem har vi bidragit till att skapa motsatsen.

Under den tid jag var som mest engagerad i och kring barn och ungdomar i stadsdelen Härlanda var dessa frågor särskilt återkommande. Friskolereformen var införd och skolan, både de kommunala skolorna som friskolorna, blev konkurrensutsatta. Detta ledde till att vissa föräldrar flyttade sina barn till skolor som hade en tydlig pedagogisk inriktning. Men lika ofta handlade det om att flytta bort från de lekkamrater man inte önskade för sina barn till lekkamrater som man gärna såg att ens barn lekte med. Flytten blev från ett sammanhang till ett av föräldrarna mer önskat sammanhang. Det sistnämnda kallas segregation – medveten eller omedveten – men av dem som inte såg denna koppling benämndes det ”det fria skolvalet”.

Under denna tid hörde jag klasskamrater uttala till en ung kille med utmaningar utöver det vanliga: ”om vi kommer i samma klass har mina föräldrar sagt att de kommer att flytta mig till en friskola”. I ett annat sammanhang uttalade några föräldrar att en elev i våra barns klass kunde ”gå någon annanstans” för hen störde undervisningen. Och ”om alla mår dåligt i livbåten så får man offra den som gör så att alla mår dåligt” sa en annan förälder på fullt allvar. Samtidigt uttalade pedagoger i en friskola att ”de utbildade framtidens VD:ar och andra ledare”.  Jag undrar vilka skolor och pedagoger det är som tar ansvar för alla framtidens våldtäkts män, mördare och arbetslösa? Och jag undrar var finns det där någon annanstans? Och hur kan vuxna använda sina barn som medel för sin egen mobbing baserad på kulturell intolerans?

Av alla de ungdomar jag mötte fanns det en som förundrade och förbryllade mig mycket. Det var inte bara jag som förbryllades utan även företrädare för samhällets institutioner benämnde denna person, som jag väljer att här kalla Kim, utifrån sina fördomar – dvs polisen med stor skepsis, socialtjänsten med beundran och skola/fritidspersonalen med önskan om hur kan vi ge alla samma trygghet som Kim. Vad var det i och runt Kim som skapade denna aura? En sak var uppenbar och väldigt tydlig han fick vara den Kim var för sina föräldrar. Kim benämnde ofta och i positiva ordalag sina föräldrar och de samtal hen fört med sina föräldrar. Kim viste inte bara vad och varför hens föräldrar tyckte något, han viste också att bilda sin egen uppfattning baserad såväl på föräldrarnas som kompisarnas, men allt eftersom åren gick mest sin egen, uppfattning baserad på kunskap och erfarenhet.

Självklart vill föräldrar sina barns bästa, men samhället – det vill säga du, jag och alla andra – centralt och lokalt kan inte ha någons särintresse för ögonen utan samhället ska ha allas intresse för ögonen. Detta är så viktigt att det till och med står inskrivet i grundlagen:

“Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

… Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa. …

Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

…”

Utbildning skall ske utifrån vägledande demokratiska idéer och delaktigheten (obs särskilt den av det allmänna tryggade rätten till bland annat utbildning) ska ske fri från diskriminering i alla avseenden. Likvärdighet är inte lika mycket pengar till alla utan lika rätt till utbildning utifrån sin förmåga. Vi har en grundtanke att samhället investerar 10 plus 3-4 års skolgång per elev. Dvs alla ska egentligen kunna få stort A utifrån sin förmåga. Sen har vi något barn som kan klara av matte för grundskolan i åk 7 och så har vi någon som behöver till åk 10 för att ta sig igenom osv. Barn är olika och det är styrkan. Kunskapen kommer till dem när de är redo precis som barn lär sig gå först då de är redo. Vissa går redan vid 10 månaders ålder andra behöver 1,5 år eller mer på sig.

Men om alla skall ha samma rätt så är det just ett vi och dem som vi tillsammans – dvs samhället – ska motverka. Då kan skolan vara skola utifrån de möjligheter som finns och samhället blir till ett inkluderande vi. För de barn som saknar föräldrar som likt Kims kan leda och vägleda samt formulera och grunda ett samtal baserat på värderingar måste samhället – det vill säga du, jag och alla andra – tillsammans komplettera. I vissa fall får vi fylla den roll som frånvarande eller icke full fungerande föräldrar inte mäktar med att axla. Vi kan i samhällets regi, det allmänna, välja att låta en institution träda in då vi enskilt eller tillsammans inte kan eller vill fylla tomrummet.

Det fria skolvalet är inte särskilt fritt för den enskilde eleven. Hur många elever kan eller har integritet att göra ett val utifrån sina egna styrkor, sin passion och förutsättningar oberoende av det sociala och kulturella kontext som hen befinner sig i? Vi påverkas alla av vår kultur och den ger oss en trygghet men den begränsar oss lätt och det befrämjar inte individen växande utifrån sina förmågor utan just enbart kulturens reproducering.

Förutom liv är det bara kultur som reproducerar sig.  En människa föds varken god eller ond och ingen föds med värderingar. Godhet och ondska samt värderingar ärvs och utvecklas genom den kontext och den kultur vi befinner oss i. Inget barn kan välja var han eller hon föds in i för sammanhang. Därför skall inte någon barn varken fördömas eller dömas, aktas eller föraktas etc. av det som är samhället, det vill säga du, jag och alla andra. Därför anser jag att skolan skall inrättas och ordnas så att alla faktiskt ges möjlighet till att utvecklas utifrån sina förmågor och till sin fulla potential.

Den ”kultur” som vissa företrädare för riksdagspartier vill pådyvla dig, mig och alla andra i Sverige är inget annat en ”Svenskhetens hederskultur” strukturerad och kommunicerad i en politisk retorisk språkdräkt. Och skulle det vara en tävling står SD där som klar vinnare.