Kim Källström är ett lysande exempel på hur vi skall vara emot varandra. Max får i Källström en vägledare ut utanför trygghetszonerna. På samma sätt bör vi förhålla oss till elever i skolan, ungdomar i samhället; ja alla våra medmänniskor. Vi som ser sammanhangen, förstår det som sker måste ta tag i ledarskapet.
Så alla främlingsfientliga, homofober, antifeminist , åldersintoleranta och rädda kom med till Sverige 3.0 den 5:e november så kan vi tillsammans ta bort det som skrämmer, identifiera det som är farligt och glädjas åt det som är det gemensamma.
Vi har mycket att lära av varandra och det är tillsammans vi blir till på riktigt. Kopiera länken och kika in utanför trygghetsramarna.

Här pappa Emils brev till Källström:

Hej Kim.
Mitt namn är Emil och jag är pappa till Max som gick tillsammans med dig i tisdags på inmarschen mot Tyskland. Jag skriver till dig för att jag inte är helt säker på att du förstår hur storskillnad du hargjort.

I tisdags så upplevde min son Max något väldigt speciellt, för andra barn så rör det sig antagligen om 15 minuters koncentration och nervositet samt en otrolig glädje avatt få ha varit med och träffat er i landslaget.

För Max så var tisdagen resultatet av veckor med träning, peppning, tittat på Youtube-klipp om inmarscher, uppspelandet av hejaklacker på hög volym hemma, samtal osv osv.
På grund av ditt agerande Kim så kunde min son få uppleva precis samma känslor som alla andra som gjort dessa inmarscher, stolthet, en känsla av att vara speciell, “jag klarade det” samt en ofantlig glädje.
Från mitt perspektiv på läktaren så noterade jag direkt på ditt kroppsspråk att du hade gjort ditt val!
Vad menar jag då med det?
Jo, du valde att vara engagerad, du valde att stötta Max, du snappade upp hans rädslor och agerade.
Ditt beslut att välja att stötta Max när han blir rädd, du böjer dig ner och lugnar honom (om än det bara hjälper en kort stund) sänder så många bra budskap och för oss gör den hela skillnaden mellan succe för Max eller ett misslyckande.
Det du gör under dessa 7-8 minuter skänker för oss månader av glädje, minnen för livet och en känsla för Max som säger “jag fixade det”.
Jag vill därför säga T A C K från hela mitt hjärta!
Nu har jag en mallig 8-åring hemma i landslagsdress som tycker han är tv-kändis  och du har stor del i detta. Må så vara att han gick iväg men han höll din hand, han klev ut på gräset och han var där! DET är det som betyder något, du stöttade honom på precis det sättet han behövde och tog även beslutet att låta honom gå innan det blev en negativ upplevelse.
Det är ledarskap, förebild, vägledning och agerade på toppnivå i min värld!
Du läser troligen inte alla fotbollsbloggar osv men mina känslor som förälder finns bra sammanfattat här.
Tack igen!
Mvh
Emil