Under senare tid har jag minskat ner mitt liv (sålt mitt hus, rensat ut i garderober, bland prylar och gjort mig av med allt som inte är nödvändigt mm) och det är en stor förändring. Samtidigt inser jag att egentligen ingen annat än möjligen min egne inställning har förändrats. Jag har kvar min hjärntrötthet efter min kraschlandning i skidbacken för 7,5 år sedan, så med den erfarenheten kan jag inte annat än uppmana er alla att använda hjälm när ni cyklar, åker skidor, snowboard, skate:ar mm. Jag har inte varit så aktiv varken här eller i övrigt på sociala medier under de senaste månaderna. Har dock följt litet vad som skrivs och det berikar, irriterar och får igång massa känslor. Sen var jag tvungen att prata med fantastiska Betlehem Isaak och som tur är behöver jag bara samtala resten fixar Christian och Nadim. Vad jag också har kvar är min hjärna, min förmåga att tänka och mitt behov av samtal och möten. Och det är bra för det mesta men när man som jag brottas med hjärntrötthet så kostar det på – det kostar alltid på.
I går var jag inbjuden till TEDxGöteborg under parollen ”When life Gives You Lemmons”. Och ja, jag ville verkligen gå för att se hur TEDxGöteborg har utvecklats på fem år, få möte mina vänner som jag får träffa allt för sällan men främst få bli inspirerad av alla talare. Så jag gick iväg även om jag var väl medveten om att detta kommer att leda till huvudvärk, trötthet mm. Efter många härliga tal om vikten av att se andra för dem de är och inte för dem vi vill att de ska vara och när jag väl hade landat i går kväll så hade jag så där svårt att varva ner. Benen blir rastlösa det börjar göra ont (inte ont men ändå olust, obehag och en krypande smärta) i hela kroppen, huvudvärken börjar göra sig påmind och så dubbelseendet – detta irriterande dubbelseende som egentligen är hjärnas signal till hela mig att nu har du gått för långt och nu är fara på färde.
Men mitt i allt detta var jag tvungen att anta en utmaning om engelskt glos-test i SvD (tyvärr är det så när jag är som tröttast – jag kan inte sortera eller prioritera särskilt klokt och att till exempel gå och handla brukar bli fruktansvärt dyrt). Hur korkad kan jag vara? Men mer vad är det jag måste bevisa? Så trötthet blev tillslut kaos och jag kraschade och somnade för att vakna 10 timmar senare fast med extrem huvudvärk.

Men med ena vågskålen fylld av inspiration, möten, glädje, bekräftelse och liv så vägs i vart fall litet eller rättare mycket av “baksmällan” upp. Just nu i skrivande stund är min syn suddig (två bilder som inte cynkats), huvudet brusar och i varje puls är det som en våg av obehag sköljer in över hjärnan och ut i kroppen. Men jag lever!

Var det värt det? Kanske inte just nu … när jag sitter och väntar på att i vart fall stå ut … men ja, när jag öppnar inboxen just innan jag började skriva detta och ser alla glada tillrop – “vad kul det var att se dig i går” – “har saknat dig” – “tack för att du kom” osv så ja ibland är det ok att bygga upp en riktigt rejäl “baksmälla” så länge man har minnet, känslan och värmen kvar från dagen innan. Och när jag följer statistiken på min hemsida och ser hur många som delar det jag skriver och spelar in så – Ja det är värt att pressa Citronen för när dess sura saft blandas mer er kärlek och omtanke blir det till en njutbar om än litet skarp lemonad.

Tack mina läsare, följare och vänner. Tack TEDxGöteborg och alla talare och tack Axel och Carl som gav mig möjlighet att få bidra litet till görandet av TED för några år sedan i samband med TEDxyouth.