I tisdags var jag på sjukhuset och gjorde en test. Det var en test för att utröna omfattningen av min skada som jag fick när jag landade på huvudet i skidbacken för snart 6,5 år sedan. De flesta av er har inte gjort den typen av tester men tänk er att det är litet som när man ska göra högskoleprovet fast litet mer utmanande som ett IQ test liksom. Och nej jag har kvar mina förmågor och dom är jag nöjd med, men jag är relativt kass på simultankapacitet numera men främst jag har ingen uthållighet. Efter drygt 1 timmars superfokus och testning så vart jag helt slut. Så slut att jag istället för att ta bilen och köra min dotter till tåget tog vi bussen ner till stationen. Efter att ha vinkat av henne vandrade jag likt en zombie hem genom staden. Dagen efter sov jag 80 % av tiden och två dagar efter vaknade jag tidigt och sen gick jag omkring med huvudvärk.

Så om ni undrar varför jag ibland backar ur i sista sekund så är det för att jag inte hållit mig i schack och gjort lagom. Skuggan från min olycka har växt sig större än jag och blir just då för tung att släpa runt på.

Men trots huvudvärken träffade Ashar Kahn. Sen första gången vi träffades kan det vara 5 år sedan, har vi vid varje möte talat om att han ska ta med mig till moskén för att stilla min nyfikenhet. Så i torsdags blev det äntligen av (de två tidigare gångerna vi planerat har jag tvingats ställa in på grund av mitt tillstånd). Det finns något i mötet med andra, andra som tar med sig andra erfarenheter och perspektiv som jag trivs med. Det blir som att andas ny luft, som när man lämnar det instängda för att gå ut.

Denna gång var det inte bara mötet mellan två olika erfarenheter utan nu var vi på en för mig helt ny plats moskén vid Rambergets fot. Ashar bad sin lunchbön och jag valde att följa honom. Något nytt, något andligt och något att dela. Efteråt satt vi kvar på den gröna mattan och fortsatte vårt samtal som vi startade i hans studio innan besöket i moskén. Hur är det att befinna sig i tredje rummet – alla de som inte är i alternativa kulturer eller den kultur som är bärare av samhällsnormen – det där rummet där luften och tankarna från olika världar får mötas virvla runt eller bara lägga sig till ro?

Jag tänker på likheten mellan bönen och det mer sekulariserade mindfulness övningarna som jag ordinerats och försöker få till även om mina tankar irrar iväg. Vi pratar om det hur bönen är en rutin som skapar ett fokus. Och precis som mina tankar drar iväg när jag gör mina mindfulnessövningar skingras tankarna för Ashar när han ber. ”Jag glömde lämna lappen på dagis”, ”Jag måste ringa det viktiga samtalet”, ”Varför blev mötet med x så konstigt, var det något jag har gjort som missförstods?” – ja ni vet säkert alla vad jag menar.

En enkel kontroll i SAOL visar att en första betydelse av ”rutin” är ”förvärvad färdighet eller skicklighet, yrkesvana”. Så vi kan skapa ett ”vanemässigt arbets- eller tillvägagångssätt” utifrån en sådan förvärvad färdighet och skicklighet. Det är väl så vi gör när vi bygger strukturer och rutiner.
Men rutiner kan aldrig kompensera för oskicklighet och bristande omdömesförmåga! Hur rutiner skapas och upprätthålls speglar bara den kompetens och den människosyn som finns inom en organisation eller struktur oavsett om det är ett samfund, bland arbetskamrater eller familjen eller i det vi själva gör i vardagen eller på jobbet. Men för att kompensera för den egna oskickligheten och för att bygga omdömesförmåga måste vi ta oss utanför våra sammanhang. Vi måste våga i möten med andra utanför våra ramar ta hjälp att förfina och slipa på vårt omdöme. Vi måste ta hjälp med sådant som vi inte själva har fallenhet för och hjälp att med andras perspektiv och erfarenheter vädra ut vår egen instängdhet.

Ashar tog bilden på mig där i moskén och publicerade den och direkt fick jag personliga meddelanden från vänner och bekanta som undrade om islams kvinnosyn, tolerans och perspektiv. Och som undrade ”vad gjorde du där Anders”? Men det vi gjorde där i moskén var just att samtala om dessa frågor. Vi belyste det som är en del av livet ur några av de perspektiv som vi har tillgång till. Så till mina vänner som undrade varför jag var i moskén – jag möter dagligen människor (sekulariserade, kristna, muslimer och ibland om inte dagligen även hinduer och buddister) som har en inboxad syn på olika frågor och när jag möter dem utvidgas förhoppningsvis deras box och min. Det vi gör i möten med andra och med det som är annorlunda är att vi speglar våra egna åsikter och värderingar. Varje gång när jag speglar mig själv i möten med andra hittar jag något som faktiskt behöver vädras ut hos mig själv. Om den jag möter gör samma beror bland annat på mitt förhållningssätt.

Det är väl så vi ska bygga vårt samhälle utifrån ljuset ifrån så många håll som möjligt och utifrån olika värderingar men utifrån en plattform som är tolerant och inkluderande av alla. I ljuset ifrån alla olika håll slipper vi skuggor som bara är obelysta perspektiv. Det är väl kanske det som Almedalen kan göra genom att ordna möten (754 spelades in och det skulle ta 4 månader att se dem alla) men det kräver dock mod hos deltagarna att söka sig bortom den egna boxen, det egna partiets arrangemang och våga sig in i möten med det där andra. Men jag kan stilla undra vilka är det som inte är i Almedalen och hur om ens om får vi till mötet med “dom”? Om det blir som DN indikerar så vore nog samtalet och förmågan att ta till sig andra perspektiv något som är av stor betydelse i höst.

När vi möter som till exempel den 10-12 åriga killen som fick fem F, trots en läsförmåga motsvarande min, så måste vi våga se vilka skuggor han bär med sig i livet. Om vi, samhället men kanske främst skolan, har insikt och förståelse för vad de fem F:n representerar – inte okunskap utan fem skott ifrån vapen – fyra in i kroppen på den där 7-8 år äldre killen som han råkade befinna sig i närheten av och ett rakt i luften när han och kompisarna spelade boll – då kan vi sätta perspektiv och få bort skuggan innan den blir så lång och mörk att det blir svårt att uppbringa tillräckligt med ljus för att få den att bara bli en liten minnesskärva.