Svenska dagbladet har gett sig ut och letat efter god skolexempel och funnit att de finns från norr till söder, bland kommunala skolor och friskolor, stiftelsedrivna och vinstdrivna friskolor, i allians ledda kommuner och i rödgröna kommuner. En mamma (Kristina) till min sons klasskamrater upp till 6:e klass var gymnastiklärare, eller som man sa förr gymnastikdirektör. Våra söner hade gått i gymnastik ihop, spelat fotboll, bråkat och haft kul i en salig blandning som fått oss att samtala om skola, barn som växer och hur vi vuxna förhåller oss till barn, skola och varandra.

Kristina jobbade under många år i en av Göteborgs nordöstra förorters högstadieskolor med nästan lika många nationaliteter i klassen som antalet elever delat på två och ibland fler. Varje år anordnade skolan en bussresa för eleverna i nian till Branäs en närbelägen skidort (dvs inte så nära det är ju Göteborg vi talar om). Det förekom sällan att någon elev åkt skidor eller ens varit i närheten av en skidbacke eller ett skidspår. Varje år upprepades dock samma mönster några elever lärde sig snabbare än andra att stå på skidor och att åka ner för en mindre skidbacke eller skava runt i ett skidspår. Nu är Kristina litet som jag att hon kan inte låta bli att söka efter varför? Det var inte så att det var de som var duktigast i gymnastik, eller de som sysslade med andra sporter som snabbast tog till sig möjligheten med skidor.

Ja, ni har förstått jag frågade också som du ”Vilka var det då?”.

Jo, förklarade Kristina, det var de som via närstående hade personlig erfarenhet av att det är möjligt att åka skidor. Och så utvecklade hon (och jag hoppas att jag kommer ihåg rätt), en flickas mamma hade – innan hon kom till Sverige från Somalia – varit i Schweiz och där hade hon fått pröva att stå på skidor, en pojkes släktingar i Iran brukade åka skidor och familjen hade ofta pratat om det, en annan flicka hade en bror som hade lärt sig åka skidor osv, osv.

Kristina hade konstaterat att det var de elever i vars familjer man hade benämnt och personligen kommit i kontakt med möjligheten att åka skidor som faktiskt lärde sig snabbast att stå på skidor. De som också själva vågade tro att de kunde åka skidor eftersom möjligheten “fanns” i familjen. Sen lade hon till “det finns alltid de där tjejerna och killarna som när du ger dem en boll, ett hopprep, en racket etc. alltid lär sig snabbt, men det lustiga med dessa barnen är att även de har i sin familj eller bland sina närstående någon som ingjutit i dem att det är möjligt”.

Skoldebatten har under de senaste 10-15 åren präglats av att det inte varit möjligt. Det har varit pedagogiken det varit fel på, lärarna det varit fel på, eleverna har det också varit fel på (hela snacket om den konstiga generationen födda på 80-90-talet) och föräldrarna har det också varit fel på. Men ingen har tagit ledarskapet och sagt jag vet att det går samt berättat om och lyft exemplen om att det går. Parallellt med allt detta finns det precis som SvD visar massor med skolor som faktiskt kan lyckas med skola.

Ingen av elevernas närstående hade varit i Branäs i 10-15 minusgrader och åkt skidor de hade varit på en annan plats i en annan del av världen och med helt andra förutsättningar, men alla visste genom exempel och förebilder att det var möjligt. Så kan vi nu med SvD artikel som avstamp börja lyfta de goda exemplen i all sin mångfald och låta dem bli ljusbärare – ljuset som visar att det är möjligt, möjligt göra skola här och nu.

Bilden är ifrån dt.se