När jag var 12 år hade min farmor en sommar-tillställning och där var äldre och yngre i en salig blandning.  Eftersom jag redan då gillade samtal framför aktiviteter som fotboll mm dröjde jag kvar bland de vuxna för att lyssna och samtala. Jag kommer inte ihåg vad vi hade pratat om men jag kände mig sedd och bekräftad. När gästerna bröt upp och började bege sig hemåt säger en av de äldre herrarna till mig:
”Anders, arbetar man inte för mer än man har betalt får man heller aldrig mer betalt än man arbetar för.”

Jag är ingen citatmaskin som kommer ihåg i detalj vad jag läst, lyssnat på eller fått reciterat, men dessa ord fastnade i mitt huvud. Det var nog för att det krävde koncentration och tanke för att det skulle sjunka in.  Men också för att det var den första sommaren som jag jobbade. Jag hade fått jobb som ”assistent” på en bensinmack, det vill säga jag tankade bilar, tvättade vindrutor, fyllde på olja, kylarvätska och spolarvätska samt sålde dagstidningar, doftgranar m.m.

Jag hade förstått att de där 6 kronorna jag tjänade i timmen inte var särskilt mycket, så skulle jag tjäna mer fick jag få andra att vilja ge mig mer betalt.  Jag måste visa att jag var värd en större ersättning. Så jag jobbade på, såg till att ingen behövde säga till att vattenkannorna behövdes fyllas på, ställde upp alla oljeflaskorna med etiketten utåt i hyllan, vinnlade mig att göra vindrutorna extra fina, kolla toaletterna så att de var fräscha osv.

Jag kommer ihåg att jag redan samma sommar snart fick 8 kronor och sen 10 kronor i timman och jag började få dricks av kunderna. Så när Gustaf Unger, som mannen hette, sa ”arbetar man inte för mer än man har betalt får man heller aldrig mer betalt än man arbetar för” så satte han ord på det jag själv upplevt. När vi har en skola som värderar bara sådant som nationella prov och vanliga prov men struntar i allt annat har vi då inte missat målet? Det är inte primärt betyg som ska vara frukten av skolan utan sådant som individens kunskap, självinsikt, lärdomar med mera.

Men det är möjligen inte den signalen vi skickar till våra barn och ungdomar i skolan. En lärare sa på ett föräldramöte i min sons klass för flera år sedan att han inte förstod varför eleverna tävlade om att göra så litet som möjligt för så bra resultat som möjligt. När någon påpekade att det kanske var just det som den då nyligen införda IUP:n (individuella utvecklingsplanen) skulle lyfta – elevens förståelse för lärandet, målen osv.  Läraren svarade då att jo det var nog tänkt så men han som lärare hade inte fått mer betalt eller mer tid än några minuter per elev i sin timplan för att arbeta med IUP:n. Och – la han till – han jobbade inte för mer än vad han fick betalt.

Vi har skickat signaler till våra barn att gör inget om du inte får något betalt. Hur annars ska vi tolka senaste PISA utredningen om att elever med högsta betyg struntade i PISA provet och presterade dåligt, se dagens DN. Vi har med andra ord fått en skola där betyg enbart mäts utifrån de provresultat som ingår i tävlingen om betygen. Vad är det då vi missar?

För några år sedan pratade jag med en mamma hon berättade om sin sons innebandylag och deras ledare. Hon sa de har spelat ihop i snart fem år och de förlorar varje match men de har så roligt att ingen har slutat. När de åker på turnéer så var det som om de var de stående skämtet. Men de kämpade på. Och så hade de varit iväg på en turnering (grabbarna var runt 13-14 år) och så vann de första matchen och andra matchen och tredje matchen och tillslut vann de hela turneringen. De hade mognat, de hade lärt sig spelet, varandra och de visste hur man kämpar. Dessa killar gjorde en helt enastående säsong med lika gott resultat fast nu föll allt på plats och de vann.

Om dessa killar hade bedömts utifrån sina resultat hade de aldrig blivit vinnare.