Är det inte dags att vi tillsammans tar och hittar på något nytt?
Almedalsveckan har knappt ens dragit igång men twitterflödet och facebookuppdateringarna slår rekord. Tyvärr är det som om målet är att skapa ett vi och dom även om det inte finns. Inom politiken tycks det vara andra regler som gäller rent socialt än runt middagsbordet och i familjen. Runt bordet går diskussioner ut på att övertyga och friden lägger sig när man nått fram till en ståndpunkt som alla kan ställa sig bakom. I politiken tycks det vara legio att när någon tycker som jag så kallas det idéstöld och valtaktik. Det blir så där polariserat som vore politik själva kampen, debatten och retorikfnisset istället för görande, visioner och gemenskap. Är demokratin på väg att urvattna sig själv?
När den inre kartan (den är påhittad av oss för att göra världen begriplig) visar sig vara för enkel måste vi rita om den. Detta är en process som vi kan uppleva jobbig, utmanande och det kräver visst mått av mod. Männen i min barndom de var tvungna att rita om kartan – kvinnorna krävde jämställdhet, unga gjorde revolt, musiken lät skränig och så vidare. Det var därför 60:talet och 70:talet blev en tid med förändring.
I möten med andra människor möter man sig själv och sina egna upplevelser. Berättelserna, såväl de egna som andras, blir till bärare av min bild av mig själv och andra, ja till och med bärare av livet. Vad är det som gör att det skaver vad är det som är så svårt att förstå om jag då inte själv har fått grunda mina liv på annat än återberättade upplevelser men ytterst få genuina erfarenheter (andras eller egna). Blev det rörigt? Jag talar om domstolars dömande som vi inte FATTAr, jag talar om ideologier som bygger på filosofier och idéer från 1700- och 1800-talet , jag talar om utvecklingen som går fort men främst talar jag om det som är svårast och samtidigt lättast jag talar om möten mellan människor. Allt detta blir till av, med och genom berättelser. De möten som bygger kultur och samhälle blir till genom berättelser.
Ofta när vi kritiserar är vi i vår uppfattningsvärld, de må vara den hetronormativa mannen som kritiserar bögen, det må vara den vuxne som kritiserar barnet, kvinnan som kritiserar mannen, det må vara den muslimen som kritiserar de kristna, moderaten som kritiserar sossen osv och tvärt om. I bästa fall lyfter vi oss själva in i vår bild av den andre och sen dömer vi. Det är allt för sällan vi tar oss till den andres värld och sen börjar vi samtala därifrån.
Om jag inte missminner mig så var det profeten Mohammed (över honom vare Guds frid och välsignelser) som sa att ska man leda en människa till gud måste man först vinna dennes hjärta. Som jag uppfattar det så är hela nya testamentet fyllt av berättelser som understryker just detta. I Sverige har vi länge levt och upplevt oss stå för allas lika värde, rättvisa och solidaritet men den karta vi gjort av verkligheten visar sig vara alltför förenklad. De beslut som tagits av folkvalda församlingar, regeringen, styrelser och nämnder håller inte men främst de lever inte upp till de ideal som skulle utgöra fundamentet för alla beslut.
Men istället för att ta ansvar för de felslut och konsekvenser som besluten lett till oavsett om det handlar om skola, bostadsbrist, segregation, utanförskap osv. väljer man att skylla på andra eller helt enkelt fortsätta läsa sin förenklade kartbild över verkligheten. Det blir som när Björklund oavsett vad likt ett mantra återkommer till ”ordning och reda och keps av” (Nej Björklund säger mer än så men jag väljer att läsa en gammal och förenklad kartbild för att visa en poäng). Det är som att segla på grund och när sjöräddningen kommer för att dra loss båten från grundet skylla på att kartan i telefonkatalogen var fel.
Det enda vi åstadkommit med vårt bedömande och dömande är att vi har grävt en vallgrav mellan oss och dom, dom som vi egentligen inte vet någonting om, dom som inte finns med på vår karta. Och den vallgraven fyller vi med våra rädslor, fobier och förutfattade meningar. På vår sida vallgraven bygger vi ett pålverk av det som vi tror utan att veta.
I helgen mötte jag min barndom. Nej, det var inte så att jag blev mindre – fast jo lite mindre kände jag mig. Jag mötte den frustrerade mannen som var vilsen och som försökte dölja det genom att övertydlig i vad han trodde på. Jag mötte mannen maskulina kraftfulla mannen som för att få ordning i sitt kaos av alla de tankar, upplevelser och allt det nya han mött valde att krampaktigt hålla fast vid de sanningar, den kultur och den tro han som ungdom byggt ihop sin karta med. Ju enklare regler, ju enklare förklaringar desto starkare var argumenten trodde han. Jag mötte samma manlighet som jag mötte som barn fast nu var han i min ålder och lika vilsen som min far. När jag petade på hans berättelser med mina ord så var det jag som pekade på en flagnande karta med stora vita fläckar – antingen på grund av att det var områden som aldrig utforskats eller så var de vita för att kartan hade nötts och skafts av att den plockats upp och ner ur fickan så många gånger då han varit vilsen. Det var jag som ställde fel frågor, inte visste något, det var jag som var okunnig och jag som borde förstå att anpassa mig till hans karta och hans perspektiv på livet.
När barn hamnar i situationer då deras inre kartor inte stämmer med den mer komplicerade verkligheten (sammanhang) barnet befinner sig i genomgår barnet så kallade trotsåldrar. När ungdomar hamnar i samma belägenhet gör de revolt. När vi vuxna går igenom samma fas kallas det i bästa fall 30 eller 40 års kriser men allt för ofta väljer vi att inte bygga om vår karta utan vi bestämmer oss för att den visar rätt och att det är verkligheten det är fel på. Det är då vi får partier som SD, fundamentalister inom religion, tycke och smak, vi får män och kvinnor som längtar sig tillbaka till sin barndoms ordning.
Är det inte dags att vi tillsammans tar och hittar på något nytt?