När vår beskrivning av verkligheten förenklas eller görs vardagsexotiskt blir det inte bara fel bild som målas upp, det blir till en rasism som gror i en missriktad välvilja – välvilja att vilja ta upp den egna rädslan i tron att den är allas.

Lawen Mohtadi skriver på facebook följande kommentar om Peter Conells artikel i expressen  : ”Läser Peter Cornells klassikerstämpling av filmen Play i dagens Expressen (för övrigt samma Cornell som förnekar antisemitismen i Lars Hillersbergs teckningar) och inser once and for all att Play är en vit fantasi som rör sig inom en vit logik och att när vita progressiva intellektuella hävdar att den är ‘komplex’ så menar dom verkligen det. Bara slog mig, igen, ett år efter att den där skitfilmen hade premiär.”

Jag ser inte med svart/vitt filter men förstår. Jag hade inte hört så mycket om Play (hade missat hela ”vit fantasi biten” eftersom jag var borta i USA) när jag till slut såg den långt efter premiären. I min hjärna hade de olika killarna ingen färg. De blev karaktärer ur mitt liv. De blev till killar jag mött vid skate-rampen i ÖrgryteHärlanda i Göteborg, Actionpark i Göteborg, olika lan-arrangemang, ungdomar som rört sig i periferin kring Picknickfestivalen och de ungdomar jag mött i andra delar av Göteborg. I min hjärna hade de alla en annan bakgrund men främst deras pigmentering var olika och obetydliga i mitt huvud. Var och en karaktär är en person av kött och blod med hjärna och hjärta och det yttre är lika ombytligt som skyltningen i ett HM fönster.

Om filmen rollsatts med karaktärer från min erfarenhetsbank hade det varit en total blandning och inte så svart eller vitt som i filmen.

Men då kanske jag kan begära att alla ser med mina ögon och min referens? Nej, och åter nej! Vi som vuxna etablerade i samhället måste ta på oss att vara tydliga med hur vi presenterar bilden av verkligheten. Och när vi ser bilder som är färgade, belysta genom ett filter, måste vi stå upp och säga – bilden är inte rättvis, bilden ger ett sken av något som inte är där, bilden bygger på ett vi och dom som bara finns för att någon inte orkat gå till botten med de verkligt svåra frågorna, rädslan för och sanningen om.

Om vi inte gör det är det litet som när Jasenko Selimovic väljer att framhäva sin bild framför någon annans bild av hur det är att vara invandrare i Sverige och indirekt lyfts hans bild fram som mer sann. Eller när som den Schweiziska expediten i väskaffären inte inser att det är rasism när hon vägrar visa en väska för Opera Winfrey under åberopande att “den är för dyr för dig”.

Om det gjorts en film om den sovande bruksorten med en flyktingförläggning. Där glest fjuniga moppekillar med råg-blond kalufs får spela huvudrollerna som maktspelare och där ensamkommande flyktingkillar får rollen som rädda, försiktiga och med en önskan om att få tillhöra och vara del av en gemenskap. Tror ni då att den hade fått pris eller hade den bilden blivit avpolletterad som falsk och ogrundad? Jag är övertygad om att en sådan film inte fått några pris men den kanske hade haft chans att bli en klassiker.

Skrik gärna kort för att rensa lungorna inför samtalen som komma skall. Men låt skriket tystna och börja inte tala förrän du lyssnat på de andra som skriker. Sen kan vi förändra genom dialog.